Under min uppväxt tillbringade jag mina somrar i ett sommarhus i Dalsland i närheten av mina farföräldrars hem. Minnena av tiden i sommarhuset är idylliska barnminnen med sommarlovslekar, smultron på strån och läsa Bamse i sängen. När mina farföräldrar dog sålde mina föräldrar huset och allt lösöre till en man i byn.

Sedan dess har huset stått tomt. I huset finns resterna av vår familj fortfarande kvar. På en vägg sitter några av våra gulnade barnteckningar och på golvet ligger resterna av ett paket med makaroner utspridda. I taket hänger en ensam, brun sjuttiotalslampa, som flyttades dit när den blev omodern på åttiotalet. Jag har själv flera gånger stött på ödehus i skogen. Vem har bott här? Vem har lämnat kvar alla grejer? Tanken på att vår familj har lämnat efter sig minnen och spår i ett ödehus känns overklig men är i högsta grad sann.

Jag återvände för att fotografera och under tiden som jag spenderade där hann jag uppleva både glädje över gamla barndomsminnen, fascination över att så mycket fanns kvar av vår tid där och sorg över att tiden och försummelse gjort att huset förfallit. Med försiktighet och ömhet över det som var har jag försökt skildra och dokumentera, den ljusa men samtidigt sorgsna känslan av att återvända.

Fotograferat med mellanformatskamera.

© Camilla Häggman